Kärleken kräver tålamod!
Kristine tycker att det är fel att jag ska behöva vänta tills det passar honom. Men för henne är det en principsak.
Jag älskar honom så mycket så för mig är han värd att vänta på. När Alma dog var det ju jag som behövde tid för mig själv. Då var det han som fick vänta på mig. Han hade tålamod med mig men det märktes att det var jobbigt för honom. Nu förstår jag hur han kände. När jag skulle till McDonalds med min bror och hans familj ville jag inte att han skulle föjla med. Jag kände mig inte snäll då. Men han pratar ju nästan lika mycket som Kristine. Jag ville bara hinna prata med dom eftersom jag inte skulle träffa dom på flera månader.
Märta tror att det är bra att ta en paus och att vi snart hittar tillbaka till varandra igen. Jag litar på Märta. Visst litar jag på Kristine också, men hon missar att det är känslorna som styr. Vi kan inte kontrollera våra känslor, men de kan kontrollera oss!
Jag älskar honom så mycket så för mig är han värd att vänta på. När Alma dog var det ju jag som behövde tid för mig själv. Då var det han som fick vänta på mig. Han hade tålamod med mig men det märktes att det var jobbigt för honom. Nu förstår jag hur han kände. När jag skulle till McDonalds med min bror och hans familj ville jag inte att han skulle föjla med. Jag kände mig inte snäll då. Men han pratar ju nästan lika mycket som Kristine. Jag ville bara hinna prata med dom eftersom jag inte skulle träffa dom på flera månader.
Märta tror att det är bra att ta en paus och att vi snart hittar tillbaka till varandra igen. Jag litar på Märta. Visst litar jag på Kristine också, men hon missar att det är känslorna som styr. Vi kan inte kontrollera våra känslor, men de kan kontrollera oss!
Oj, vad du babblar Kristine!
Kristine läser mina sms. Hon skakar på huvudet och suckar.
-Killar! De är verkligen konstiga! Jag kommer nog aldrig att förstå dom. "Jag älskar dig. Jag saknar dig. Men jag vill inte träffa dig.", citerar hon.
-Men han har alltid sagt att det är vi kvinnor som är ett mysterium, säger jag.
Kristine ler ironiskt.
-Det är väl det enda vettiga han har sagt. Det är verkligen ett mysterium att vi kvinnor är som vi är. Varför bryr vi oss så mycket. Varför låter vi oss tryckas ner. Här sitter du och är ledsen fast du inte har något att vara ledsen för. Du borde ju vara glad. Du får ju äntligen tid att göra det du helst ill göra.
-Det får jag ju inte. Jag vill ju bara vara med honom.
Kristine suckar ljudligt och spänner blicken i mig.
-Men snälla nån! Han är ju bara en kille! Vet du hur många tjejer som är olyckliga på grund av killar. Är det verkligen rätt. Om killarna väljer att krångla till sina liv så är det deras problem. Vi ska inte låta det förstöra för oss också. Sluta tänka på honom! Det är så många som behöver dig. Du har två systrar som behöver dig och din brorsdotter behöver dig och du blir ju glad av att prata med Tora. Inte som med Thindras bullpapper, men ändå. Din marsvin behöver dig också.
-Jag vet det, Kristine, men jag saknar honom.
-Vad är det du saknar? Du älskar ju dina marsvin och han säger att de är äckliga råttor. Kännes det okej? Om han älskar dig borde han ha respekt för det du älskar.
-Jag vet att du har rätt. Han är som han är, men jag älskar honom. Jag ser honom framför mig hela tiden. Hår svart som natten, vackra ögon, sexiga fotleder. Han är liksom speciell. Han har en mysig personlighet. Han bryr sig verkligen om mig. Hans kärlek är uppriktig. Jag älskar honom mer än jag trodde att jag skulle göra.
Kristine tänker inte ge sig. Hon har verkligen bestämt sig för att jag deppar i onödan.
-Världen är ju full av killar. Han är ju bara en. Du kan säkert få en annan om du bara vill.
-Ja, det kan jag nog. Världen är full av killar, men det finns bara en som han. Jag vill inte ha någon annan det skulle aldrig gå. Jag kan inte älskar någon annan på samma sätt.
-Men kan du inte försöka med den där Kalle du träffade på klassträffen. Han gillade ju dig. Det såg ju vem som helst.
-Aldrig! Kalle var jättetrevlig och jag gillade honom, men inte på det sättet. Det finns bara en för mig. Men annars har du helt rätt! Jag borde inte sitta här och deppa när det finns så många som behöver mig! Jag borde verkligen leva mitt liv!
-Ja det borde du verkligen! Innan du träffade honom var du en självständig kvinna. Nu är du helt förändrad.
-Kära Kristine! Det där kommer du att förstå den dagen du blir riktigt kär! Du förstår du att man byter inte kille som man byter strumpor!
-Killar! De är verkligen konstiga! Jag kommer nog aldrig att förstå dom. "Jag älskar dig. Jag saknar dig. Men jag vill inte träffa dig.", citerar hon.
-Men han har alltid sagt att det är vi kvinnor som är ett mysterium, säger jag.
Kristine ler ironiskt.
-Det är väl det enda vettiga han har sagt. Det är verkligen ett mysterium att vi kvinnor är som vi är. Varför bryr vi oss så mycket. Varför låter vi oss tryckas ner. Här sitter du och är ledsen fast du inte har något att vara ledsen för. Du borde ju vara glad. Du får ju äntligen tid att göra det du helst ill göra.
-Det får jag ju inte. Jag vill ju bara vara med honom.
Kristine suckar ljudligt och spänner blicken i mig.
-Men snälla nån! Han är ju bara en kille! Vet du hur många tjejer som är olyckliga på grund av killar. Är det verkligen rätt. Om killarna väljer att krångla till sina liv så är det deras problem. Vi ska inte låta det förstöra för oss också. Sluta tänka på honom! Det är så många som behöver dig. Du har två systrar som behöver dig och din brorsdotter behöver dig och du blir ju glad av att prata med Tora. Inte som med Thindras bullpapper, men ändå. Din marsvin behöver dig också.
-Jag vet det, Kristine, men jag saknar honom.
-Vad är det du saknar? Du älskar ju dina marsvin och han säger att de är äckliga råttor. Kännes det okej? Om han älskar dig borde han ha respekt för det du älskar.
-Jag vet att du har rätt. Han är som han är, men jag älskar honom. Jag ser honom framför mig hela tiden. Hår svart som natten, vackra ögon, sexiga fotleder. Han är liksom speciell. Han har en mysig personlighet. Han bryr sig verkligen om mig. Hans kärlek är uppriktig. Jag älskar honom mer än jag trodde att jag skulle göra.
Kristine tänker inte ge sig. Hon har verkligen bestämt sig för att jag deppar i onödan.
-Världen är ju full av killar. Han är ju bara en. Du kan säkert få en annan om du bara vill.
-Ja, det kan jag nog. Världen är full av killar, men det finns bara en som han. Jag vill inte ha någon annan det skulle aldrig gå. Jag kan inte älskar någon annan på samma sätt.
-Men kan du inte försöka med den där Kalle du träffade på klassträffen. Han gillade ju dig. Det såg ju vem som helst.
-Aldrig! Kalle var jättetrevlig och jag gillade honom, men inte på det sättet. Det finns bara en för mig. Men annars har du helt rätt! Jag borde inte sitta här och deppa när det finns så många som behöver mig! Jag borde verkligen leva mitt liv!
-Ja det borde du verkligen! Innan du träffade honom var du en självständig kvinna. Nu är du helt förändrad.
-Kära Kristine! Det där kommer du att förstå den dagen du blir riktigt kär! Du förstår du att man byter inte kille som man byter strumpor!
Glöm aldrig Alma och Lillemor! r.i.p.
Igår var jag på Enaes barnvälsignelse. Anna-Sara och Angelica sjöng så fint för honom. Mina ögon började rinna. Jag kunde inte hjälpa det. Det var inte glädjetårar. De sjöng om ett nyfött barns liv. Det var inte glädjetårar för Eneas skull. Det var tårar för mina bortgångna brorsdöttrar Lillemor och Alma. De får inte uppleva det som alla borde få uppleva. De borde vara med oss. Varför fick de inte leva? Varför?
Ställ inga krav!
Jag tror att det är viktigast av allt. Ta det bara som det kommer. Det är jätteviktigt att inte ställa några krav på vänskapen. Alltså, som att säga att man måste träffas minst en gång i veckan för att räknas som vänner, eller att man måste ha varit hemma hos varandra. Alla vänskap är lika viktig. Ställer man en massa krav blir man bara besviken.
Jag är glad att Hanna går i min klass. När vi var yngre kallade vi oss bästisar. Det ska vi inte göra nu! Kallar man sin bästisar börjar man snart ställa en massa krav. Nu kommer vi nog att ha roligare än på den tiden. Inga bästisar! All vänskap är lika viktig!
Jag är glad att Hanna går i min klass. När vi var yngre kallade vi oss bästisar. Det ska vi inte göra nu! Kallar man sin bästisar börjar man snart ställa en massa krav. Nu kommer vi nog att ha roligare än på den tiden. Inga bästisar! All vänskap är lika viktig!
Fanny är en riktig ängel!
Jag känner mig så glad! Jag har pratat länge med Fanny. Hon är bara så mysig! Jag tänkte precis skriva att jag önskar att alla var som hon, men det gör jag ju inte! Då vore ju inte Fanny speciell. Man är speciell just för att man är den man är. Finns inget mer att säga just nu! Bara att jag känner mig glad inombords och att Fanny är en ängel!
Varför lär jag mig aldrig?
Jag borde ju förstå att det den där människan säger ska tas med en nypa salt. Hon ljuger nog inte, men hon har en speciell uppfattning om verkligheten. Och som jag sa tidigare, hon säger aldrig att hon har fel. Allting blir ju så uppförstorat. Det där att det är svårt att bli vän med teatermänniskor för att de bara ser varandra, efter igår är jag säker på att det inte är så. Så här tror jag att verkligheten är:
1. De har mycket att göra och det är ju ganska naturligt eftersom det här är en skola.
2. Den första tiden vill kanske en del lära känna sin egen klass innan de "blandar" sig med andra, men det vill ju en del i min klass också. Vissa vill vara sociala med alla direkt, andra vill ta det lugnt i början. Folk är ju olika överallt. Så teaterfolk är nog inte så speciella som vissa påstår.
3. Det går att bli vän med teaterfolk, lika mycket som att bli vän med någon annan. Jag tror inte att man väljer sina vänner. Det bara blir. Angelica, Pernilla, Anna, Halvhår, Helhår, Frida och många andra blev ju mina vänner. Jag var ju ute på bio med Helhår och Halvhår. Det var ju jättetrevligt! De flesta är ju trevliga. Den där Fanny verkar ju jättesmart!
4. Det viktigaste är att man bildar sig en egen uppfattning och inte lyssnar på allt dumt prat! Det blir ju bara fel!
Jag gillar er alla! Det finns ingen jag ogillar. Men jag vill fortfarande försöka hitta andra människor. Det är nog bra att känna många! Men ska jag lämna Marieborg eller inte? Man får väl se hur det känns om några veckor. Jag är så osäker på vad som är rätt.
1. De har mycket att göra och det är ju ganska naturligt eftersom det här är en skola.
2. Den första tiden vill kanske en del lära känna sin egen klass innan de "blandar" sig med andra, men det vill ju en del i min klass också. Vissa vill vara sociala med alla direkt, andra vill ta det lugnt i början. Folk är ju olika överallt. Så teaterfolk är nog inte så speciella som vissa påstår.
3. Det går att bli vän med teaterfolk, lika mycket som att bli vän med någon annan. Jag tror inte att man väljer sina vänner. Det bara blir. Angelica, Pernilla, Anna, Halvhår, Helhår, Frida och många andra blev ju mina vänner. Jag var ju ute på bio med Helhår och Halvhår. Det var ju jättetrevligt! De flesta är ju trevliga. Den där Fanny verkar ju jättesmart!
4. Det viktigaste är att man bildar sig en egen uppfattning och inte lyssnar på allt dumt prat! Det blir ju bara fel!
Jag gillar er alla! Det finns ingen jag ogillar. Men jag vill fortfarande försöka hitta andra människor. Det är nog bra att känna många! Men ska jag lämna Marieborg eller inte? Man får väl se hur det känns om några veckor. Jag är så osäker på vad som är rätt.
Rädsla!
En del är rädda för att hoppa från bryggan, en del är rädda för att ta hål i öronen, en del är rädda för att ta sprutor, en del är rädda för hundar, en del är rädda för getingar, en del är rädda för spindlar, en del är rädda för att prata inför folk, en del är rädda för mörker, en del är rädda för Carola, en del är rädda för barn, en del är rädda för elstängsel, en del är rädda för att åka hiss, en del är rädda för att flyga, en del är rädda för att gå till tandläkaren, en del är rädda för att be om hjälp. Men jag är livrädd för att bli sminkad! Det låter kanske konstigt, men jag kan inte hjälpa det. Jag använder bara läppglans, ögonskugga, mascara och nagellack. Det känns liksom okej. Men det är ju skitläskigt med puder och underlagskräm och sånt! Ni tycker säkert att jag är jättekonstig. Men det är så jag känner.
Varför skriver jag om det här? För att Matilda föreslog att jag skulle söka till teater. Det vore säkert jättekul. Jag är säker på att allt annat skulle fungera. Men tanken på smink är så himla skrämmande. Det går bara inte! Nej, Matilda, jag kan inte söka även om jag väldigt gärna vill. Men det är i alla fall meningslöst att fundera på det. Jag skulle ju aldrig komma in. Jag har ingen tur. Men om det skulle hända vill jag bli som Elin Halvhår, Elin Helhår, Frida och Miriam. De är liksom på riktigt. Och de ser alla människor!
Varför skriver jag om det här? För att Matilda föreslog att jag skulle söka till teater. Det vore säkert jättekul. Jag är säker på att allt annat skulle fungera. Men tanken på smink är så himla skrämmande. Det går bara inte! Nej, Matilda, jag kan inte söka även om jag väldigt gärna vill. Men det är i alla fall meningslöst att fundera på det. Jag skulle ju aldrig komma in. Jag har ingen tur. Men om det skulle hända vill jag bli som Elin Halvhår, Elin Helhår, Frida och Miriam. De är liksom på riktigt. Och de ser alla människor!
Halvhår är en klok teatermänniska
Igår var jag nästan helt säker på att lämna Marieborg. Jag har tänkt mycket. Jag tror just nu att det inte är någon mening med att fly från problemen. Det kanske blir likadant på en annan skola. Jag måste nog försöka göra något åt allt det här. Det första jag ska göra är att försöka ta reda på vilka som bor på Marieborg som inte går teater eller LBV. Sen kan jag börja fundera på hur jag ska få kontakt med dom. Det kan nog vara värt ett försök. Men jag vill fortfarande ha kontakt med de teatermänniskor som jag gillar.
Jag hörde någon säga att teatermänniskor är som de är, att de bara håller ihop med varandra dygnet runt och inte släpper in "vanliga" människor i sina gäng. Jag vet att inte alla är så, men många är nog så. Det kan nog ligga mycket i det jag har hört. Men personligen tror jag att det handlar om att teatermänniskor har mycket att göra och liksom inte har tid. Och det är ju helt okej. Elin Halvhår var ju teatermänniska och vi blev ju skitbra kompisar. Så jag tror nog visst att det går att vara kompis med teatermänniskor, eller jag VET att det går. Frida är ju en bra vän. Och Miriam verkar liksom förstå mig. Vi hade faktiskt kul när armbandet flög iväg genom köket. Jag var faktiskt god vän med Elin Helhår också. Men det är nog ganska mycket så att teatermänniskor inte släpper in "vanliga" människor i sina gäng. Inte för att jag tycker att det är viktigt att bli insläppt i något gäng. Det är ju viktigare att ha några som man vet är ens kompisar. Elin Halvhår bevisade flera gånger att hon var en riktig vän. Hon var ju levande bevis på att alla teatermänniskor inte stänger ut "vanligt" folk. Så den som sa det har bara lite rätt, men inte helt och hållet.
Det var några som frågade mig "Är det ingen i din klass som bor här?". Jag vet att de bara ville vara snälla. Men jag måste bara säga det här. Nej, det är ingen i min klass som bor här. Men vad spelar det för roll? Kan man bara vara kompis med de som går i samma klass? Jag tycker inte det! Det spelar väl ingen roll vilken klass ens kompisar går i! Tänk om alla kunde tänka som Elin Halvhår. Hon hade inte mycket tid, men hon visade ändå att hon brydde sig om andra människor, och det räcker!
Men nu ska jag iaf börja leta efter folk som inte går teater eller LBV! Det borde ju finnas någon mer. Men ni ska veta att jag bryr mig om er och skiter fullständigt i vilken klass ni går i! Och viktigast av allt! Det jag skrev här uppe är INTE riktat mot några personer, utan mot själv stämningen!
Halvhår! Jag saknar dig! Frida och Miriam, tack för alla kloka saker ni sa till mig!
Jag hörde någon säga att teatermänniskor är som de är, att de bara håller ihop med varandra dygnet runt och inte släpper in "vanliga" människor i sina gäng. Jag vet att inte alla är så, men många är nog så. Det kan nog ligga mycket i det jag har hört. Men personligen tror jag att det handlar om att teatermänniskor har mycket att göra och liksom inte har tid. Och det är ju helt okej. Elin Halvhår var ju teatermänniska och vi blev ju skitbra kompisar. Så jag tror nog visst att det går att vara kompis med teatermänniskor, eller jag VET att det går. Frida är ju en bra vän. Och Miriam verkar liksom förstå mig. Vi hade faktiskt kul när armbandet flög iväg genom köket. Jag var faktiskt god vän med Elin Helhår också. Men det är nog ganska mycket så att teatermänniskor inte släpper in "vanliga" människor i sina gäng. Inte för att jag tycker att det är viktigt att bli insläppt i något gäng. Det är ju viktigare att ha några som man vet är ens kompisar. Elin Halvhår bevisade flera gånger att hon var en riktig vän. Hon var ju levande bevis på att alla teatermänniskor inte stänger ut "vanligt" folk. Så den som sa det har bara lite rätt, men inte helt och hållet.
Det var några som frågade mig "Är det ingen i din klass som bor här?". Jag vet att de bara ville vara snälla. Men jag måste bara säga det här. Nej, det är ingen i min klass som bor här. Men vad spelar det för roll? Kan man bara vara kompis med de som går i samma klass? Jag tycker inte det! Det spelar väl ingen roll vilken klass ens kompisar går i! Tänk om alla kunde tänka som Elin Halvhår. Hon hade inte mycket tid, men hon visade ändå att hon brydde sig om andra människor, och det räcker!
Men nu ska jag iaf börja leta efter folk som inte går teater eller LBV! Det borde ju finnas någon mer. Men ni ska veta att jag bryr mig om er och skiter fullständigt i vilken klass ni går i! Och viktigast av allt! Det jag skrev här uppe är INTE riktat mot några personer, utan mot själv stämningen!
Halvhår! Jag saknar dig! Frida och Miriam, tack för alla kloka saker ni sa till mig!
Lämna Marieborg!
Jag har tänkt så mycket. Jag har nästan bestämt mig. Jag är inte lycklig på Marieborg. Jag saknar något. Jag passar inte in. Vad ska jag göra? Förr tyckte jag att det var världens bästa skola. Varför är det inte bra? Jag är inte glad när jag somnar på kvällarna. Jag känner bara att jag vill komma bort! Jag vill ju må bra! Men allt känns bara så fel! Jag känner mig osynlig! Jag räknas inte! Ingen kommer att sakna mig. Jag börjar nog packa nästa vecka. Eller så väntar jag tills jag har hittat någon annanstans att ta vägen. Hjälp! Jag vet inte vad jag vill!
Hejdå Marieborg!
Hejdå Marieborg!
Lena jag älskar dig!
Jag har insett att jag har gått över ån efter vatten. Jag sökte någon som var omtänksam, färgstark, cool, rolig och som får mig att känna mig som ett barn och allt det där. Jag frågade Cilla men blev grymt besviken när hon inte kunde säga ja. Men nu ser jag att den beskrivningen stämmer på dig. I bilen sa jag till dig att svenskar har svårt för att prata om känslor. Lotta sa hela tiden att hon älskade mig som sina egna barn. Hon kunde nog säga det för att hon inte är svensk. Du liknar Lotta på många sätt, men du har aldrig sagt så till mig. Jag kan inte heller säga det till dig, men jag skriver det här. Lena, jag älskar dig som om du var min riktiga mamma. Jag trivs verkligen när jag är ute med dig. Jag vill kalla dig mamma. Nu har jag fått två små systrar också. Jag tycker så mycket om dom också. Men jag måste säga att det var inte kärlek vi första ögonkastet. Först tyckte jag nästan att du var fånig och tråkig för att du ville titta på kläder hela tiden. Jag tycker att det är jättetråkigt att titta på kläder. Jag var också besviken för att du inte var Tora. Men nu har jag sett andra sidor hos dig. Du har verkligen rolig humor. Jag har nog aldrig förr träffat en människa i din ålder som tycker om att skoja om hångeldetaljer. Du blir inte arg och irriterad när jag pratar om vad jag och min pojkvän håller på med! Då är du absolut rätt för mig!
Men Lotta, Tora och Cilla är speciella personer. De har ett sätt som gör att jag känner mig lugn.
Malin, om du tittar in här. Du ska veta att jag tycker att du är jättetrevlig. Men du är inte vad jag söker. Du kan inte få mig att känna mig liten eftersom du tycker att det är så viktigt att vara vuxen. Och jämför dig inte med Lotta, Tora och Cilla. De är liksom speciella i mina ögon, som om de var gjorda just för att passa mig, men de är ju också lite äldre än dig, och jag vill ju som du vet inte ha någon som är för ung. Jag vet att Tora är lika gammal som du, men hon verkar äldre liksom, kanske för att hon har varit med om saker.
KARNEBÅTFESTIVAL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Nu är sommarens höjdpunkt avklarad! Kanske årets höjdpunkt. Karnebåtfestivalen är verkligen urkul! På dagarna går man runt på viken ensam eller med kompisar och möter folk man känner och pratar lite. Jag trodde att jag skulle bli ensam i år när nästan alla kompisar är bortresta. Men jag gick lite på marknaden med mina två nya "systrar". Jag vill att de ska vara mina systrar. Jag får nog inte säga deras namn. Sen träffade jag en kusin eller nåt, släkting iaf som jag inte har träffat på länge. Jag bjöd hem henne.
Sista kvällen var helt fantastikt! Jag pratade med Magnus Bäcklund. Men det har jag ju gjort förr. Det var nog häftigare att jag pratade med Titanixbruden! Asgrymt! Det var många där som ville ha autografer, men det var bara jag som hade penna. Då blev kändisarna beroende av mig. Häftigt!
När man var liten var det viktigaste med karnebåtfestivalen att se karnevalståget. (Jag gick i tåget en gång.) Men nu är det viktigaste att se kändisar, och att försöka prata med dom. Jag brukar lyckas varje år.
Karnebåtfestivalen är mycket viktigare än oktobermarknad, halloween, julafton, marieborgsdagen, skolavslutning, julkabaren, ridläger och allt annat på året. Det finns många olika festivaler här i landet, men karnebåtfestivalen är ju lagom stor. (Då kan man vara säker på att få prata med kändisar om man verkligen vill.) Lite fånigt kanske, tycker nog en del, men det är en mycket speciell känsla när man ser en kändis. Först blir man yr, sen blir man glad. Om jag ser att kändisen ser mig blir jag överlycklig så jag nästan spricker. Det går bara inte att beskriva. Att Titanixbruden dök upp helt oväntat gjorde det mer än perfekt. Jag har så länge velat träffa henne. Jag har skrivit så mycket om Titanix i mina små skrivböcker i skolan.
Vad har hänt med Hot Girls?
Vi hade en tjejklubb. Vi träffades och hade kul. Från början skulle det vara en klubb för singeltjejer, men hälften av oss har ju lämnat singellivet nu. Men jag saknar er. Jag vill träffa er igen. Var är ni? Vad gör ni? Sara? Sockan? Ida? Hanna? Majsan? Och alla andra. Vi borde träffas igen! Jag längtar efter tjejsnack.
Återuppliva Hot Girls!
Återuppliva Hot Girls!
Brev till Adrian, om kärlek och livet.
Kära Adrian!
Jag var i kyrkan i söndags. Jag tände ett ljus för dig. Jag kände att jag blev tårögd. Jag tänker mycket på dig. Du var ett vackert barn. Jag önskar att du kunde komma tillbaka. Det är så svårt att acceptera att det inte går att få dig tillbaka. Jag älskar min pojkvän så otroligt mycket. När jag är med honom är livet underbart. Men jag blir ledsen när jag tänker på att du aldrig får uppleva det, att träffa någon, att bli kär, att vara ihop med någon. Du får aldrig hålla din flickvän i handen. Det är så grymt orättvist.Du missar sommarlovet också. Du får inte se de vackra sommarblommorna och du får inte plocka bär i skogen och du får inte leka och skratta med dina kompisar. Det finns så många trevliga saker att uppleva och du missar allt. Du känner inte syrendoften. Men jag hoppas att du har det bra där du är nu. Jag är säker på att du tar väl hand om lilla Alma. Nu kan ni rida på världens snällaste häst, som nu är himlens snällaste häst, för nu har Mozart också lämnat oss. Han har nog blivit en hästängel med vingar. Jag undrar om du var ledsen när du visste att du inte hade långt kvar. Barn förstår mer än man tror. Tänkte du på döden? Det var skönt att Alma var för liten för att förstå. När jag besöker din grav besöker jag också min klasskompis Jimmy Svensson. Han var lika sjuk som du. Jag pratade med honom innan han dog. Jag vet att han var ledsen. Men det sägs att han såg glad ut när han dog. Jag har min farfar också på kyrkogården. Visst saknar jag honom men han var gammal och sjuk. Han hade redan blivit kär och fått barn och barnbarn. Nu kommer jag ihåg att Jimmy var ganska populär innan han dog och att han hade några "flickvänner". Men det är inte samma sak när barn "är ihop". Jag vet inte hur jag ska avsluta det här brevet, så jag säger bara:
R.I.P. Adrian!
Jag var i kyrkan i söndags. Jag tände ett ljus för dig. Jag kände att jag blev tårögd. Jag tänker mycket på dig. Du var ett vackert barn. Jag önskar att du kunde komma tillbaka. Det är så svårt att acceptera att det inte går att få dig tillbaka. Jag älskar min pojkvän så otroligt mycket. När jag är med honom är livet underbart. Men jag blir ledsen när jag tänker på att du aldrig får uppleva det, att träffa någon, att bli kär, att vara ihop med någon. Du får aldrig hålla din flickvän i handen. Det är så grymt orättvist.Du missar sommarlovet också. Du får inte se de vackra sommarblommorna och du får inte plocka bär i skogen och du får inte leka och skratta med dina kompisar. Det finns så många trevliga saker att uppleva och du missar allt. Du känner inte syrendoften. Men jag hoppas att du har det bra där du är nu. Jag är säker på att du tar väl hand om lilla Alma. Nu kan ni rida på världens snällaste häst, som nu är himlens snällaste häst, för nu har Mozart också lämnat oss. Han har nog blivit en hästängel med vingar. Jag undrar om du var ledsen när du visste att du inte hade långt kvar. Barn förstår mer än man tror. Tänkte du på döden? Det var skönt att Alma var för liten för att förstå. När jag besöker din grav besöker jag också min klasskompis Jimmy Svensson. Han var lika sjuk som du. Jag pratade med honom innan han dog. Jag vet att han var ledsen. Men det sägs att han såg glad ut när han dog. Jag har min farfar också på kyrkogården. Visst saknar jag honom men han var gammal och sjuk. Han hade redan blivit kär och fått barn och barnbarn. Nu kommer jag ihåg att Jimmy var ganska populär innan han dog och att han hade några "flickvänner". Men det är inte samma sak när barn "är ihop". Jag vet inte hur jag ska avsluta det här brevet, så jag säger bara:
R.I.P. Adrian!
Man får inget förtroende för den som aldrig kan säga att hon har fel!
Hon säger att jag bara ska prata med henne om mig och min pojkvän. Hon tror att hon är den enda som förstår och att alla andra har fel. Men när jag pratar med henne blir jag alltid sårad. Hon är bra på mycket men inte på känslor. Hon kan aldrig säga att hon har fel. Jag märker också att hon vänder kappan efter vinden. Hon kan inte säga att även hon kan missförstå saker. Hon tror alltid att hon har rätt. Men hon har mest fördomar. Jag har typ tappat förtroendet för henne. Det är skadligt för mitt självförtroende att prata med henne om känsliga saker. Hon uttrycker sig klumpigt och låter inte mig svara. Hon säger saker som sårar. Jag pratar gärna med henne om andra saker, men inte om känsliga saker. Jag måste prata med andra. Det är kanske andra som har rätt och hon som har fel. Hon tror att hon vet allt. Jag gillar inte hennes attityd. Hon tror att hon kan säga vad som helst till mig bara för att hon har känt mig länge. Men hon känner mig inte så bra som hon tror. Hon förstår mig inte. Hon är ju inte längre min lärare och även om hon var det så har hon inte patent på vårt föthållande!
Rebecka du får mig att skratta!
Jag kände mig så ledsen och övergiven igår. Då gjorde mig på bra humör. Jag har tur som har en så underbar vän som du. Jag trivs med dig.
Precis som du sa så borde han stå upp för mig! Det är ju honom kompisarna pratar med. Det är fel att han skjuter över det på mig! Det borde ju vara lika viktigt för honom som för mig att jag är med. Jag vet att man inte får slå sin pojkvän, men jag ångrar mig fortfarande inte! Jag är glad att jag gjorde det. Det låter kanske elakt men det är så jag känner. Vi var ganska upprörda båda två. Han trodde att jag gjorde slut och jag trodde att han gjorde slut. Men egentligen var det inte slut. Jag älskar honom så mycket. Jag skulle inte kunna leva utan honom.
De som påstår att du är för ung för att vara mamma kan inte känna dig särskilt väl. Du är ju en av de smartaste och mognaste människor jag känner! Du passar som mamma och dina barn är jättefina! Åldern spelar ingen roll!
Precis som du sa så borde han stå upp för mig! Det är ju honom kompisarna pratar med. Det är fel att han skjuter över det på mig! Det borde ju vara lika viktigt för honom som för mig att jag är med. Jag vet att man inte får slå sin pojkvän, men jag ångrar mig fortfarande inte! Jag är glad att jag gjorde det. Det låter kanske elakt men det är så jag känner. Vi var ganska upprörda båda två. Han trodde att jag gjorde slut och jag trodde att han gjorde slut. Men egentligen var det inte slut. Jag älskar honom så mycket. Jag skulle inte kunna leva utan honom.
De som påstår att du är för ung för att vara mamma kan inte känna dig särskilt väl. Du är ju en av de smartaste och mognaste människor jag känner! Du passar som mamma och dina barn är jättefina! Åldern spelar ingen roll!
