Brev till Adrian, om kärlek och livet.
Kära Adrian!
Jag var i kyrkan i söndags. Jag tände ett ljus för dig. Jag kände att jag blev tårögd. Jag tänker mycket på dig. Du var ett vackert barn. Jag önskar att du kunde komma tillbaka. Det är så svårt att acceptera att det inte går att få dig tillbaka. Jag älskar min pojkvän så otroligt mycket. När jag är med honom är livet underbart. Men jag blir ledsen när jag tänker på att du aldrig får uppleva det, att träffa någon, att bli kär, att vara ihop med någon. Du får aldrig hålla din flickvän i handen. Det är så grymt orättvist.Du missar sommarlovet också. Du får inte se de vackra sommarblommorna och du får inte plocka bär i skogen och du får inte leka och skratta med dina kompisar. Det finns så många trevliga saker att uppleva och du missar allt. Du känner inte syrendoften. Men jag hoppas att du har det bra där du är nu. Jag är säker på att du tar väl hand om lilla Alma. Nu kan ni rida på världens snällaste häst, som nu är himlens snällaste häst, för nu har Mozart också lämnat oss. Han har nog blivit en hästängel med vingar. Jag undrar om du var ledsen när du visste att du inte hade långt kvar. Barn förstår mer än man tror. Tänkte du på döden? Det var skönt att Alma var för liten för att förstå. När jag besöker din grav besöker jag också min klasskompis Jimmy Svensson. Han var lika sjuk som du. Jag pratade med honom innan han dog. Jag vet att han var ledsen. Men det sägs att han såg glad ut när han dog. Jag har min farfar också på kyrkogården. Visst saknar jag honom men han var gammal och sjuk. Han hade redan blivit kär och fått barn och barnbarn. Nu kommer jag ihåg att Jimmy var ganska populär innan han dog och att han hade några "flickvänner". Men det är inte samma sak när barn "är ihop". Jag vet inte hur jag ska avsluta det här brevet, så jag säger bara:
R.I.P. Adrian!
Jag var i kyrkan i söndags. Jag tände ett ljus för dig. Jag kände att jag blev tårögd. Jag tänker mycket på dig. Du var ett vackert barn. Jag önskar att du kunde komma tillbaka. Det är så svårt att acceptera att det inte går att få dig tillbaka. Jag älskar min pojkvän så otroligt mycket. När jag är med honom är livet underbart. Men jag blir ledsen när jag tänker på att du aldrig får uppleva det, att träffa någon, att bli kär, att vara ihop med någon. Du får aldrig hålla din flickvän i handen. Det är så grymt orättvist.Du missar sommarlovet också. Du får inte se de vackra sommarblommorna och du får inte plocka bär i skogen och du får inte leka och skratta med dina kompisar. Det finns så många trevliga saker att uppleva och du missar allt. Du känner inte syrendoften. Men jag hoppas att du har det bra där du är nu. Jag är säker på att du tar väl hand om lilla Alma. Nu kan ni rida på världens snällaste häst, som nu är himlens snällaste häst, för nu har Mozart också lämnat oss. Han har nog blivit en hästängel med vingar. Jag undrar om du var ledsen när du visste att du inte hade långt kvar. Barn förstår mer än man tror. Tänkte du på döden? Det var skönt att Alma var för liten för att förstå. När jag besöker din grav besöker jag också min klasskompis Jimmy Svensson. Han var lika sjuk som du. Jag pratade med honom innan han dog. Jag vet att han var ledsen. Men det sägs att han såg glad ut när han dog. Jag har min farfar också på kyrkogården. Visst saknar jag honom men han var gammal och sjuk. Han hade redan blivit kär och fått barn och barnbarn. Nu kommer jag ihåg att Jimmy var ganska populär innan han dog och att han hade några "flickvänner". Men det är inte samma sak när barn "är ihop". Jag vet inte hur jag ska avsluta det här brevet, så jag säger bara:
R.I.P. Adrian!
Kommentarer
Trackback
