mustikka

Jag drömde om Alma i natt. Jag kan inte sluta gråta. När jag inte gråter känner jag ilska. Jag tänker på Alma hela tiden. Hon tillhör ju familjen. Hon borde vara hos oss. Jag tror att hon träffar sin storasyster Lillemor i himlen. stackars Vilma som har förlorat båda sina systrar. Skönt för henne att hon är för liten för att förstå. Jag önskar att jag inte behövde vara med om det här. Varför är det så svårt att leva?

Kära Rebecka! Jag vill att du ska veta att jag tycker så himla mycket om dig. Jag är så glad att vi går på samma skola. Jag har så kul när jag pratar med dig. Det känns som om vi förstår varandra. Jag behöver inte längre känna mig ensam. Du är så snäll och rolig. Du får mig att må bra!

Jag var ute och köpte nya kläder igår. Man blir typ pigg och glad av snygga kläder. Jag älskar den känslan och jag älskar mina nya kläder.

Jag blev så glad imorse när jag satte på datorn och såg att Tora har lagt till mig på facebook. Jag blev glad igår när jag såg Cilla och hon vinkade till mig.

Hur kan jag vara glad nu när jag vet att min brorsdotter troligen dör imorgon? Man måste hitta saker att vara glad för för att orka leva. Nya kläder, Rebecka, Tora, Cilla, att jag ska gå på Folkhögskolans dag i Gamleby i maj, det kan man vara glad för! Men samtidigt är jag väldigt ledsen för att min brorsdotter är så sjuk.

Rebecka och Matilda, tack för att ni kommenterar min blogg!

Förra sommaren satt vi och fikade bakom mormors hus. Mitt lilla kusinbarn Thindra ville att jag skulle ta hand om hennes bullpapper. Ingen annan fick ta det. Det var viktigt för henne att det var just jag. Egentligen hade det nog inte med bullpappret att göra. Hon ville ha kontakt med mig för att hon ser upp till mig. Kanske känner Thindra för mig som jag känner för Lotta, Tora och Cilla.

När jag pratade med Cilla om mina kärleksbekymmer, kanske var det som med Thindras bullpapper. Men ändå inte. Jag var rädd för att prata om våra problem för jag ville inte att någon skulle tycka illa om min pojkvän. Det råkade vara Cilla som satt där just då. Hon var så lätt att prata med. Det kändes så naturligt. Om någon annan hade råkat sitta där just då hade jag nog inte sagt något. Thindra ville inte att någon annan än jag skulle ta hand om bullpappret, och jag ville inte prata med vem som helst.

Jag är glad att jag pratade med Cilla om mina kärleksbekymmer första gången. Jag behövde verkligen prata. Men andra gången var det nog som med Thindras bullpappper. Men det är nog bättre att använda ett bullpapper än sina kärleksbekymmer. Det blir trevligare om man tänker som ett barn. Så nästa gång jag vill ha kontakt med någon jag ser upp till ska jag kanske ge henne ett bullpapper.

Lotta, Tora och Cilla, ta hand om mina bullpapper!

Kära löss!
Förlåt att jag inte har kommenterat era bloggar! Jag vet att jag lovade. Men det är fullt upp i skolan och på helgerna är det också svårt att få tiden att räcka till. Men jag bryr mig fortfarande om er och era bloggar. Jag ska läsa och kommentera när jag får tid. Hoppas det snart blir LLS-träff! Det vore jättekul!
Millis!

Att jag har skrivit en bok vet ju typ alla som känner mig! Nu är det en ny bok på gång! En barnbok! Majsan har redan börjat skissa björnungar! Vi har precis diskuterat deras utseende! Så spännande!

Som jag har sagt de senaste dagarna, det är viktigt att man är ärlig och uppriktig! Men varför är jag inte det mot mig själv? Jag gjorde uppehåll med min pojkvän. Jag intalade mig att det var bäst så. Jag trodde att vi skulle må bra av att vara ifrån varandra ett tag. Först var det lite jobbigt. Sen kändes det bra. Men sen kändes det SKITJOBBIGT! Jag försökte lura mig själv att jag mådde bra av att inte träffa honom. Men jag hade fel. Visst har vi haft våra problem. Men jag tror att vi fixar det. Det är iaf värt ett försök. Vi är ihop igen, men vi träffas inte lika mycket som innan. Jag behöver ju fortfarande tid för mig själv och mina egna problem. Kanske var det så att jag inte gjorde det för vår skull, utan för att det kändes jobbigt att folk var oroliga. Men ni behöver inte vara  oroliga! Vi lovar att vara försiktiga. Jag vet att ni trodde att det var misshandel, och jag vet att jag sa det själv, och jag vet att jag inte borde säga det. Men jag sa det för att jag var arg och upprörd. Det var inte misshandel. Det var olyckor. Typ lek och bus som spårade ur för mycket. Det var inte min mening att oroa någon och jag vet att jag inte borde ha sagt något. Men hallå! Vi är ju bara människor! Ibland blir det fel. Men alla gör vi våra misstag.

Kära Cilla! Du sa att jag var stark för att jag lämnade min pojkvän. Det betydde mycket för mig. Jag behöver vara stark nu när det är som det är. Jag hoppas att du fortfarande kan tycka det. Jag har inte ljugit för dig. Jag hade verkligen lämnat honom. Jag trodde att det var bäst så. Men jag hade fel.

Visst har det varit jobbigt ett par dagar. Men just nu känns det helt okej! Tack tjejer för en underbar kväll! Jag har kunnat prata och skratta som vanligt. Jag har lärt mig att man måste gråta först för att kunna skratta. Nu ska jag vara glad!

Tack Emelie! Det kändes så bra att prata med dig! Jag kände att jag kunde skoja och skratta igen. Det var en kul tanke, att låsa i tjejerna i garderoben. Men jag tror inte att det fungerar i verkligheten. Haha!

Tack Matilda! Som du vet så har jag lärt mig de senaste dagarna att det är viktigt att vara ärlig och uppriktig! Därför sa jag sanningen till dig. Jag sa det inte för att vara snäll. Jag sa det för att det är sant! Du har utstrålning och det är lätt att tycka om dig. Du är vacker och rolig! Det är sant! Och det där sista du sa, tänk inte den tanken!

Man blir glad av att träffa underbara människor! Jag är så glad att ni finns allihop! Man blir glad om man gör någon glad. Jag har haft jättekul ikväll! Det var precis vad som behövdes! Ibland måste man släppa alla problem för en stund och bara vara glad!

Kära Vilma!
Tur att du är för liten för att förstå vad som händer. Du har förlorat din storasyster och nu kanske du förlorar din lillasyster också. Jag måste fortsätta kämpa. Det är för din skull jag kämpar! Igår grät jag för första gången sedan det hände. Det känns så skönt att äntligen kunna gråta. Jag grät imorse. Jag gråter bara när jag är ensam. Ingen kan förstå mina känslor. Jag kan bara låtsas att allt är bra. Men Cilla sa ju att jag är stark. Jag är nog stark för det mesta. Men nu känner jag att jag inte orkar. Men jag MÅSTE orka! Jag älskar dig Vilma!
Ledsen faster.

Kära Tora!
Jag följe din blogg. Det är verkligen jättesorgligt att Adrian dog. Jag kan inte säga att jag förstår hur du känner, för jag förstår ingenting! Jag vet knappt vad jag känner själv. Men jag vet att man MÅSTE vara stark! Självklart blev jag jätteledsen när Adrian dog. Men man tror inte att det kan hända ens egen familj. Det händer bara andra. Men nu händer det oss. Inga barn borde få dö! Det borde inte vara så här! Jag försöker intala mig att allt blir bra bara min brorsdotter överlever. Var stark!
Orolig granne!

Toras blogg:
http://nglarfinns.blogspot.com/search?updated-min=2010-01-01T00%3A00%3A00-08%3A00&updated-max=2011-01-01T00%3A00%3A00-08%3A00&max-results=26

Min kära brorsdotter!
Jag tänker på dig hela tiden! Jag är så himla rädd! Det måste gå bra! Jag står inte ut med tanken på att det kanske inte gör det.

Men vad som än händer så måste jag orka leva! Jag måste vara stark! Din storasyster behöver mig! Du behöver mig! Jag hoppas att du aldrig ska behöva se hur ledsen jag är. Det enda jag vill är att du ska bli frisk! Det får inte gå som för Lina!

Cilla skrev nyligen i ett mejl att jag är stark. Det tänker jag vara! Jag måste kämpa!

Ledsen faster!

In life there will be ups
There will be downs
Both can not be predicted
But by making the most of the time
you spend with family and friends,
You can surely make yourself and others happy

Jessica Jacobs 14 november 1990 - 10 maj 2008

Kära Jessica!
Det känns så tråkigt att du är död. Jag tänker ofta på dig och din familj. Det här som du skrev betyder jättemycket för mig. Än så länge lever jag. Som det är nu känner jag mig nere men jag är säker på att det kommer att bli bättre. Visst är det så att man ibland träffar människor som man tycker om från första stund. Man vet inte varför. Det bara är så. Som Lotta, Tora och Cilla. När man träffar en sån människa kan allt kännas jättebra, i alla fall för ett kort ögonblick. Men såna människor träffar man inte varje dag, så när man träffar någon och känner den känslan ska man vara rädd om det. Tack Jessica! Jag önskar att jag kunde säga till dig att dina ord gör att jag orkar gå vidare. De har hjälpt mig i många svåra stunder.

Nu kan jag ärligt säga att jag är glad att det blev som det blev med Cilla. Det har egentligen inte hänt något. Om man tänker efter så är det ju precis som innan. Men ändå inte. Jag känner att jag har fått bättre kontakt med Cilla. Jag har lärt mig hur vikigt det är att man är sig själv och att man är helt ärlig. Just nu är det bra som det är, att vi bara har mejlkontakt. Vad som händer i framtiden kan man inte veta, precis som du sa Jessica.

Jag känner att mitt liv är som en TV-såpa. Jag är som Jessica Wakefield, Nellie Olsen, Katlin Cooper, Rebecka Bovalius och Veronica diAngelo. De gör vad som helst för att få som de vill. De är oärliga och lurar folk. Jag kom på att jag var precis så, men ändå inte. De är som de är. De ser inte att det de gör är fel, men det gör jag! Jag kan i alla fall lära av mina misstag! Jag är säker på att det som hände kommer aldrig att hända igen!

Men hallå! Varför tänker jag fortfarande på det som hände med Cilla? Det var ju ingen stor grej! Och varför tänker jag på Jessica Jacobs? Hon var en såpaskådis i Australien som halkade framför ett tåg! Det är verkligen hemskt, men det rör ju inte mig! Hur orkar jag nu när mitt syskonbarn kanske håller på att dö? Kanske just därför! Jag orkar inte med det riktiga problemet. Därför tänker jag på Cilla och Jessica. Jag menar ju inte att Jessica inte är något riktigt problem. Det är ju sorgligt att det hände. Men Cilla är ju inget problem. Det är ju bara bra att jag har träffat en så underbar människa.

Varför kan inte allt vara bra? Varför ska en del dö när de är små? Jag är så orolig för bebisen. Det är inte som det ska. Tänk om det inte går bra! Tänk om vi måste gå på begravning! Det får inte hända! Du måste bli frisk!

Jag såg Lotta på Bråkmakargatan när jag var liten. Barnen blev ledsna för att de inte hade julgran. Jag önskar att det var det största problemet. När jag var liten sa min mormor att det finns inget som barn kan bli så ledsna för som trasiga ballonger. Jag önskar att det var så. När man var liten grät man när en ballong gick sönder. Men det var inte för ballongens skull. Man grät för att man blev rädd för ljudet. Jag var rädd för ballonger när jag var liten.

Min älskade vän förlorade sin mamma. Det är verkligen hemskt! Jag har inte pratat med henne på länge. Jag tycker jättesynd om henne och jag oroar mig för henne. Samtidigt saknar jag henne så mycket.

Hjälp! Hur ska jag orka! Det är jättejobbigt i skolan! Så stressigt! Men det är jag ju inte ensam om.

Jag kan inte prata med någon människa om mina känslor. Jag pratar med min katt. Hon kan inte förstå men hon finns alltid för mig. Jag vet att hon alltid tycker om att jag pratar med henne. Hon tycker aldrig att det är jobbigt att höra om mina problem. Men det handlar inte bara om vad andra känner. Jag tycker det är så jobbigt att berätta saker för människor. Och människor tycker att det är jobbigt att höra.

Vilken fjortis jag var! Jag använde mina problem för att få uppmärksamhet! Så himla omoget! Jag har sätt för mycket på Mean Girls! För länge sen låtsades jag bli rädd för en docka för att få uppmärksamhet. Jag trodde att jag hade växt ifrån det. Men för några veckor sen använde jag problemen mellan mig och min pojkvän för att få uppmärksamhet. Jag visste egentligen hela tiden att det var fel. Men jag försökte intala mig att det var okej. Men det är så fel att göra så mot någon man tycker om. Jag ska aldrig mer lura någon, iaf inte på det sättet!

Nu har jag skickat min bok till två människor jag tycker om. Cilla och Tora, hoppas ni blir glada!

Kära Cilla! Om du tittar in här vill jag att du ska veta att jag menade det jag skrev i brevet. Jag tycker om dig och du gjorde helt rätt. Jag blev först jättebesviken men det gick över. Jag måste själv ta tag i mina problem. Bara Jesus kan hjälpa mig!

Jag tänkte som en elvaåring. Men det är ju natruligt att man påverkas av kompisar.

Jag var vaken i natt. Jag tänkte att man ska hålla sig långt ifrån de man tycker om, för det är när man har känslor man blir sårad. Jag trodde att det var bättre att bara vara med de man inte tycker något om. Har man inga känslor blir man inte sårad!

Men nu när jag har mejlat med Cilla förstår jag att jag hade fel. (Jag kallar henne Cilla eller Silvia för jag tycker inte om att en så fin människa heter som min tandläkare.) Man ska prata med varandra och vara ärlig till 100%. Pratar man genom andra människor blir det bara missförstånd. Att snacka med Cilla känns så bra. Hon utstrålar trygghet.

Jag känner att problemet är löst, så jag kan sova i natt.

Vad var det som hände? Jag kände att det var för bra för att vara sant. Jag var så lycklig. Det kändes som en dröm. Men jag vaknade och hamnade i en mardröm. Jag kände att jag hade gjort bort mig. Jag var helt säker på att jag hade förstört allt. Men så var det inte. Jag kom tillbaka till den lugna verkligheten. Men jag vet att jag har gjort en skitdum grej. Jag lyssnade på fel person istället för att tänka själv. Det var ett dumt misstag! Jag brukar ju inte göra så men just då trodde jag att det var okej bara den gången.

Men nu är allt lugnt