mustikka

Igår var jag på Enaes barnvälsignelse. Anna-Sara och Angelica sjöng så fint för honom. Mina ögon började rinna. Jag kunde inte hjälpa det. Det var inte glädjetårar. De sjöng om ett nyfött barns liv. Det var inte glädjetårar för Eneas skull. Det var tårar för mina bortgångna brorsdöttrar Lillemor och Alma. De får inte uppleva det som alla borde få uppleva. De borde vara med oss. Varför fick de inte leva? Varför?

Jag tror att det är viktigast av allt. Ta det bara som det kommer. Det är jätteviktigt att inte ställa några krav på vänskapen. Alltså, som att säga att man måste träffas minst en gång i veckan för att räknas som vänner, eller att man måste ha varit hemma hos varandra. Alla vänskap är lika viktig. Ställer man en massa krav blir man bara besviken.

Jag är glad att Hanna går i min klass. När vi var yngre kallade vi oss bästisar. Det ska vi inte göra nu! Kallar man sin bästisar börjar man snart ställa en massa krav. Nu kommer vi nog att ha roligare än på den tiden. Inga bästisar! All vänskap är lika viktig!

Jag känner mig så glad! Jag har pratat länge med Fanny. Hon är bara så mysig! Jag tänkte precis skriva att jag önskar att alla var som hon, men det gör jag ju inte! Då vore ju inte Fanny speciell. Man är speciell just för att man är den man är. Finns inget mer att säga just nu! Bara att jag känner mig glad inombords och att Fanny är en ängel!

Jag borde ju förstå att det den där människan säger ska tas med en nypa salt. Hon ljuger nog inte, men hon har en speciell uppfattning om verkligheten. Och som jag sa tidigare, hon säger aldrig att hon har fel. Allting blir ju så uppförstorat. Det där att det är svårt att bli vän med teatermänniskor för att de bara ser varandra, efter igår är jag säker på att det inte är så. Så här tror jag att verkligheten är:
1. De har mycket att göra och det är ju ganska naturligt eftersom det här är en skola.
2. Den första tiden vill kanske en del lära känna sin egen klass innan de "blandar" sig med andra, men det vill ju en del i min klass också. Vissa vill vara sociala med alla direkt, andra vill ta det lugnt i början. Folk är ju olika överallt. Så teaterfolk är nog inte så speciella som vissa påstår.
3. Det går att bli vän med teaterfolk, lika mycket som att bli vän med någon annan. Jag tror inte att man väljer sina vänner. Det bara blir. Angelica, Pernilla, Anna, Halvhår, Helhår, Frida och många andra blev ju mina vänner. Jag var ju ute på bio med Helhår och Halvhår. Det var ju jättetrevligt! De flesta är ju trevliga. Den där Fanny verkar ju jättesmart!
4. Det viktigaste är att man bildar sig en egen uppfattning och inte lyssnar på allt dumt prat! Det blir ju bara fel!
Jag gillar er alla! Det finns ingen jag ogillar. Men jag vill fortfarande försöka hitta andra människor. Det är nog bra att känna många! Men ska jag lämna Marieborg eller inte? Man får väl se hur det känns om några veckor. Jag är så osäker på vad som är rätt.

En del är rädda för att hoppa från bryggan, en del är rädda för att ta hål i öronen, en del är rädda för att ta sprutor, en del är rädda för hundar, en del är rädda för getingar, en del är rädda för spindlar, en del är rädda för att prata inför folk, en del är rädda för mörker, en del är rädda för Carola, en del är rädda för barn, en del är rädda för elstängsel, en del är rädda för att åka hiss, en del är rädda för att flyga, en del är rädda för att gå till tandläkaren, en del är rädda för att be om hjälp. Men jag är livrädd för att bli sminkad! Det låter kanske konstigt, men jag kan inte hjälpa det. Jag använder bara läppglans, ögonskugga, mascara och nagellack. Det känns liksom okej. Men det är ju skitläskigt med puder och underlagskräm och sånt! Ni tycker säkert att jag är jättekonstig. Men det är så jag känner.

Varför skriver jag om det här? För att Matilda föreslog att jag skulle söka till teater. Det vore säkert jättekul. Jag är säker på att allt annat skulle fungera. Men tanken på smink är så himla skrämmande. Det går bara inte! Nej, Matilda, jag kan inte söka även om jag väldigt gärna vill. Men det är i alla fall meningslöst att fundera på det. Jag skulle ju aldrig komma in. Jag har ingen tur. Men om det skulle hända vill jag bli som Elin Halvhår, Elin Helhår, Frida och Miriam. De är liksom på riktigt. Och de ser alla människor!

Igår var jag nästan helt säker på att lämna Marieborg. Jag har tänkt mycket. Jag tror just nu att det inte är någon mening med att fly från problemen. Det kanske blir likadant på en annan skola. Jag måste nog försöka göra något åt allt det här. Det första jag ska göra är att försöka ta reda på vilka som bor på Marieborg som inte går teater eller LBV. Sen kan jag börja fundera på hur jag ska få kontakt med dom. Det kan nog vara värt ett försök. Men jag vill fortfarande ha kontakt med de teatermänniskor som jag gillar.

Jag hörde någon säga att teatermänniskor är som de är, att de bara håller ihop med varandra dygnet runt och inte släpper in "vanliga" människor i sina gäng. Jag vet att inte alla är så, men många är nog så. Det kan nog ligga mycket i det jag har hört. Men personligen tror jag att det handlar om att teatermänniskor har mycket att göra och liksom inte har tid. Och det är ju helt okej. Elin Halvhår var ju teatermänniska och vi blev ju skitbra kompisar. Så jag tror nog visst att det går att vara kompis med teatermänniskor, eller jag VET att det går. Frida är ju en bra vän. Och Miriam verkar liksom förstå mig. Vi hade faktiskt kul när armbandet flög iväg genom köket. Jag var faktiskt god vän med Elin Helhår också. Men det är nog ganska mycket så att teatermänniskor inte släpper in "vanliga" människor i sina gäng. Inte för att jag tycker att det är viktigt att bli insläppt i något gäng. Det är ju viktigare att ha några som man vet är ens kompisar. Elin Halvhår bevisade flera gånger att hon var en riktig vän. Hon var ju levande bevis på att alla teatermänniskor inte stänger ut "vanligt" folk. Så den som sa det har bara lite rätt, men inte helt och hållet.

Det var några som frågade mig "Är det ingen i din klass som bor här?". Jag vet att de bara ville vara snälla. Men jag måste bara säga det här. Nej, det är ingen i min klass som bor här. Men vad spelar det för roll? Kan man bara vara kompis med de som går i samma klass? Jag tycker inte det! Det spelar väl ingen roll vilken klass ens kompisar går i! Tänk om alla kunde tänka som Elin Halvhår. Hon hade inte mycket tid, men hon visade ändå att hon brydde sig om andra människor, och det räcker!

Men nu ska jag iaf börja leta efter folk som inte går teater eller LBV! Det borde ju finnas någon mer. Men ni ska veta att jag bryr mig om er och skiter fullständigt i vilken klass ni går i! Och viktigast av allt! Det jag skrev här uppe är INTE riktat mot några personer, utan mot själv stämningen!

Halvhår! Jag saknar dig! Frida och Miriam, tack för alla kloka saker ni sa till mig!

Jag har tänkt så mycket. Jag har nästan bestämt mig. Jag är inte lycklig på Marieborg. Jag saknar något. Jag passar inte in. Vad ska jag göra? Förr tyckte jag att det var världens bästa skola. Varför är det inte bra? Jag är inte glad när jag somnar på kvällarna. Jag känner bara att jag vill komma bort! Jag vill ju må bra! Men allt känns bara så fel! Jag känner mig osynlig! Jag räknas inte! Ingen kommer att sakna mig. Jag börjar nog packa nästa vecka. Eller så väntar jag tills jag har hittat någon annanstans att ta vägen. Hjälp! Jag vet inte vad jag vill!
Hejdå Marieborg!